Idag är en dag som jag saknar dig så det gör ont. Jag visste inte att man kunde uppleva en sån här smärta pga en sån stor saknad. Det kan vara vetskapen om att jag vet att jag aldrig kommer få känna lättnaden när jag träffar dig, och känna hur saknaden flyger iväg, och bördan från mina axlar släpps. Den bördan jag känner varje dag, den skulden jag fortfarande känner av. Jag vet att ni inte menade det, ni hade precis förlorat eran dotter, jag vet att ni inte menade det. Det tog tid för mig att inse att det inte var mitt fel att Mikaela tog sitt liv. Men att gå dag för dag, vecka för vecka, månad och månad att då tro att jag var anledning, att jag kunde gjort något för att hindra det, om jag inte utalat dom orden, så hade hon vart vid livet. Att ni sköll Mikaelas självmord på mig, var något jag aldrig trodde skulle ske. Att jag höll det inom mig, att jag inte berättade för någon om mailet, det fick mig att sitta på rummet, med tårarna forsande ner för kinderna, med mammas Absolut Vodka Pear i handen, och saxen i andra. 

Även om jag nu vet att det inte var mitt fel, så finns skammen kvar. Och den otroligt stora saknaden, även om jag vet att du är här. Jag känner det. Jag känner dig. Din närvaro. Jag vet om att med varje steg jag tar, är du precis bakom. När jag inte kan sova där, är det du som sitter på sängkanten, att det är du som torkar bort min tårar, som håller min hand genom allt det svåra. Förut hatade jag dig, att du kunde lämna mig här. Att du var så egoistisk och tänkte på hur lätt det skulle bli för dig, om du avslutade ditt liv, tänkte du något på mig? Det stora hålet du lämnade? Den verklighet vi kände till med så mycket kaos, tänkte du på hur allt det där kaoset brusade upp? Hur det slog mig gång på gång? Alla sömnlösa nätter. Alla miljontals tankar jag ägnar dig varje dag? Den tomma platsen jag har inuti som jag inte riktigt vet vad jag ska sätta där, vad jag ska fylla tomheten med? Det är dig. Desstu längre bort du kom ifrån mig, desstu större blir hålet.

Jag försöker acceptera att du är borta, att du aldrig kommer tillbaka till mig. Men om jag accepterar det, då accepterar jag samtidigt att du aldrig kommer tillbaka, och jag är inte redo för inse det. Om jag bara kunde få låna dig ett tag, få höra din röst, se dig skratta, se dig le, och på något sätt få ett avslut, att säga hejdå, att kunna släppa dig fri.

28 Februari 2010 - jag kommer alltid minnas dig