So long suckers

Skriver inte mer i den här bloggen nu, har gjort en ny ist, har alldeles för många som läser den här som jag inte vill ska göra det. Hej.
Pontus bror <33333

Motherfucker I'm gone

Nu är jag inte arg, jag är besviken, sårad. Att en person som jag litade på, till 100 procent, kunde svika mig sådär. Jag packade min väska och drog. Jag vill inte ens kolla på den här personen just nu. Jag bröt ihop på tåget, jag orkade inte bry mig att alla kollade, jag kunde inte sluta gråta. Känns som en kniv i hjärtat. Aldrig mer ska jag lita på någon. Dock vet jag inte vad som är bäst, att jag upptäckte det, eller att jag gått runt och fortfarande litat på den här personen.
Om jag fått välja hade jag inte kommit tillbaka ikväll. Ta en paus för att orka ta tag i det här sen, men antingen var det att åka tillbaka eller så skulle dom göra en efterlysning. Det känns inte som om att det är det här jag behöver just nu, i risk om att låta egoistisk. Men jag behöver verkligen inte allt det här.

fyfan vad arg jag är

Man kan inte lita på en endaste människa. FYFAN.

Demi Lovato - Give your heart a break

Är det kallt ute idag eller? Nej. Svettades jag när jag gick ut med britta i svarta jeans och tjocktröja? JAAA. Blä. Ska träffa Becka sen när hon slutar ju så det blir ju bra. Nu ska jag spela spel p fb och lyssna på musik. Tjo.
aw gamla klassen, eller gammelgamla blir det väl nu, saknar den <3333333
eller saknar vissa, som typ frida, robin, peter, jooel och wänelöf pierre Och robbaaan. Det var dom det. Fast snackar ju typ med dom fortfarande, eller iallfall joel och robert. Och robin ibland, och ibland frida också. Najs.

hatar det här

Nu kommer jag inbilla mig att jag mår bra igen, att allting är som det ska vara. Bara för att man haft en bra dag, bara för att jag sysselsätter mig på dagarna. Sen kommer jag bli förkrossad när jag ska flytta. Bara för att jag inte vill flytta från alla, för nu mår jag ju bra. Varför lurar jag mig själv hela tiden? Varför kan jag inte inse att jag mår dåligt, oavsett hur bra en dag kan vara så mår jag dåligt. Om jag bara kunde sluta tro att nu är jag påväg upp igen, så vore inte smällen lika bra när jag faller ner igen. Då är det lättare att bara hålla sig på botten hela tiden. Och aldrig resa sig upp.

Hello sugarpies

Kom hem runt åtta efter vart och träffat en vän, haha helt sjukt att han bodde granne med min moster. Så hälsade lite på henne och så också! Najs. Nu ska jag bara slappa och typ sova sen, ska träffa becka imorgon, weey taggad. Hejdå.
image description
Får bli en gammal bild, är ju icke min dator

Så gudomligt jävla trött på att må dåligt

Jag vill bara må bra igen. Jag vet ju att när jag flyttar kommer jag få hjälp, all den hjälp jag behöver. Men ändå vill jag gömma mig tills dom gett upp hoppet om mig, och låter mig stanna. Och inte hjälper det att man fick höra idag att Bryggan kanske inte alls finns kvar när jag kommer tillbaka, jag skulle ju få en ny fin lägenhet, men nu kanske jag kommer tillbaka och inte har någonstans att ta vägen. Varför ska det vara såhär? Varför kan inte mitt liv vara en gnutta perfekt? Jag orkar inte kämpa dag genom dag, kämpa för varenda jävla andetag. Jag avundas er som mår dåligt för att ni gjort slut med pojkvännen, ni som mår dåligt för eran katt dött, när ni kommer upp till den här smärtan, till den tidpunkten att ni inte känner att ni har något att leva för, att ni vill verkligen inte leva snälla säg till.
Det här är inte som när man var tolv och alltid sa "jag orkar inte" det var ett rop på hjälp, ett rop på uppmärksamhet. Det här är inget rop på hjälp, och verkligen inte ett rop på uppmärksamhet, jag blir mer ledsen när man ser alla som bryr sig, för tänk den dagen jag tar slut på eländet, då kommer alla ni bli så ledsna. Och framför allt besvikna, jag vet den smärtan ni kommer känna, jag vet den allt för väl, men jag vet även att det första året kommer vara piss. Ni kommer ha frågor, ni kommer gråta, ni kommer skrika, och ni kommer vara förbannade, men jag vet också att sen kommer ni komma till den tidpunkten då ni sakta börjar acceptera, även om ni inte vill, så accepterar ni att nu är jag borta. Oavsett hur mycket ni skriker, gråter och hur arga ni är, så kommer jag inte tillbaka. Istället kommer ni vakna upp varje dag, och känna en tomhet. Ni kommer vakna upp varje dag och alltid ställa frågan, var det bara en dröm? Ni kommer ta telefonen och ringa mig, ni kommer lämna meddelanden på röstbrevlådan, ni kommer läsa min blogg, ni kommer kolla på bilder. Men långt inne i er så är ni ändå lättade, för nu mår ju jag bra. Nu kan jag äntligen släppa taget och bara vara. Fast vad vet jag, varför skulle någon bry sig överhuvudtaget?

And I lose my mind

Ska snart bädda i ordning soffan sen ta bort sminket och sådär, ligger just nu i soffan och pratar med robert och erik på fejjaaan. Cozy cozy, imorgon ska jag träffa en vän igen hehe, får se vad vi hittar på, chilla lite i solen eller typ dra hem till någon och kolla på film, får seee. Ska börja göra mig i ordning nu iallafall. Puss

Now pack your bags real good, cuz you will be gone for a while

Första bilden är från i fredags på mig och mina älskade Beckis andra är från förut idag, passade på sola lite i det braiga vädret. Har precis fixat mig och ska snart dra träffa en vän.
Det var någon som skrev att jag skulle börja blogga normalt igen, och eftersom jag nu börjat göra saker igen och inte bara ligger under täcket och kollar in i väggen så kan jag lika gärna börja blogga.

We have come a long bit since that day

Jag tror jag mår bättre, jag orkar gå upp och fixa mig, orka göra saker, men jag mår fortfarande inte bra. Så länge jag sysselsätter mig med någonting så kan jag pusha iväg alla tankar, bara för ett litet tag, det finns bara inget att göra, alla går i skolan och måste plugga efter. Jag slutar här i soffan, med pennan och blocket, skriver ner allt. Jag har faktiskt börja skriva ner allt. Sånt INGEN har den blekaste om, som jag aldrig berättat för någon, man kan säga att det var ett annat liv jag levde, ett liv i en ständig dimma, ett liv som jag dolde så bra. Jag kämpade för att hålla det så långt bort som möjligt från min vanliga vardag, om jag bara inte träffat han, blivit presenterad för alla dom olika medlena att glömma bort livet för en stund, om mitt huvud inte blivit så fuckat, då hade han aldrig ens gjort det där. Då hade det vart som varje kväll som helst. Två år sen och fortfarande kan jag komma ihåg allt det där som igår. Jag vill aldrig mer tillbaka dit, jag vill aldrig mer gå runt i den där dimman och famla runt för att få se minsta lilla ljus, när jag egentligen visste att det inte fanns något ljus kvar, det var bara jag och mörkret kvar nu. Mörket var det enda jag hade kvar. Det enda jag har kvar.
Jag vill inte spendera hela sommaren på något hem, jag vill vara i nynäs med mina brudar, jag vill festa, grilla bara "leva livet", jag vill inte missa gotland och allting vi har planerat. Jag vill inte komma tillbaka till Stockholm och se hur alla gått vidare med sina liv, och där kommer jag, kommer inte ha någon kvar, vem vill ha en sån som mig i sina liv? Jag önskar jag aldrig öppnat dörren för Jessika, att hon aldrig skjutsat mig till barnpsyk, jag önskar ingen att sitta i den situationen jag sitter i nu.


Send out an s.o.s come and save me from this mess

..

My universe will never be the same


No hope

Lördag kväll. Har precis kollat på film med Jennie och Tommy, dom som ställer upp och låter mig bo här eftersom jag inte får vara själv. Har sovit på deras soffa sen i Måndags, Söndagen fick jag spendera på Barnpsyk, Jennie fick komma och hålla mig sällskap under natten där. Ville inte att någon skulle veta först, jag skämdes. Vad skämdes jag för? Att jag mådde dåligt? Att jag inte vill leva? Jag har fortfarande inte hittat tillbaka till livet och dess ljusa stunder. Jag får dåligt samvete bara jag skrattar, det känns fel. Jag vill inte skratta, vill bara skära ett nytt sår på armen så fort jag har hör mig själv skratta. Jag kan inte ens se en rakhyvel utan att tänka på att pilla ut rakbladen, jag kan inte hålla en kniv utan att tankarna att bara sätta den mot handleden dyker upp. Jag vill inte leva mer. Inget har förändrats. Jag är fortfarande på samma ställe som jag var på i söndags, där jag satt i sängen med Abandon på repeat. På måndag ska dom lägga fram några nya förslag på hem jag kan flytta till, där jag ska få komma undan och ta en "timeout"
Skulle egentligen flyttat till Åre på måndag, där dom hade massa djur, hundar, katter, hästar, men som vanligt vart det något fel så det vart inte så. Jag vart besviken, ännu en gång visar socialen och alla att jag bara är som en shackpjäs som dom kan flytta fram och tillbaka, dom ger mig förhoppningar hela tiden, som alltid slås ut. Nu orkar jag inte ens gråta längre. Gråten stannar i halsen, jag har inget att gråta över. Jag har inget liv värdigt att fälla någon enstaka tårar för. Jag har inget liv värdigt att leva längre. Jag vill inte leva, jag vill inte andas. Jag är beredd på att försvinna. Jag är beredd på att dö.

.

Jag orkar inte, vill jag leva? Vill jag dö? Jag orkar inte välja, orkar inte kämpa för att inte känna av hur det alltid ska klia så fruktansvärt i armen, orkar inte hur mina tankar alltid dras till glasskivorna som ligger i en av krukorna. Jag orkade inte. Det känns inte ens bättre.

Texter som finns på datorn

Det handlar om att acceptera. Att kunna acceptera det faktum att jag har ett hjärta som slår, som pulserar, jag har blod i mina vener. Ditt hjärta slutade slå, som slutade pulsera. Ditt blod åker inte genom din kropp. Din värme, din färg, din personlighet, allting är borta. Om jag skulle stå kolla på din livlösa kropp och ändå se dig? Eller skulle jag se ett skal, ett skal du hade förbrukat klart, som du var redo att lämna?  Du var klar här. Du hade gjort ditt, du kom in i mitt liv, mitt bland allt som gick fel, dök du upp. Du fick mig att känna trygghet, du delade med dig av dina ord, dina upplevelser och du fick mig att känna att jag faktiskt inte var ensam. Jag kunde hålla din hand och ingen kom åt oss då. Du delade med dig av dina sätt att hantera din ångest, din smärta, och du förklarade hur du mådde bättre efteråt. Och jag var dum nog att testa, första gången var en sax, full och eländig som jag satt jag på mitt golv intill min säng och lyssnade på Backyard Babies - Abandon på repeat och såg ingen annan väg att få ur mig all smärta. Det vart som hack, det kom inte så mycket blod som jag hade hoppats, jag vill rena mig på något sätt. Om jag blev med gammalt blod skulle jag få nytt. Bra blod, inte fyllt med all min olycklighet. All min sorg och smärta. Och där satt jag, första gången jag gjort illa mig fysiskt. Och då var du inte där. Då hade jag inte dig där att trösta mig, att få mig må bra och kunna övertyga att det var okej att känna som jag gjorde.  Det är något jag saknar mest med dig. Vad jag än gjorde fel, så fann du något positivt i det, jag vet inte hur du gjorde, men bättre mådde jag. Nu får jag tänka på att du mår bättre och att du på något sätt hjälpte mig under allt kaos. Att du satte fotspår i mitt liv som aldrig kommer suddas ut. Jag var så upptagen med mig själv och mina problem att jag aldrig la ner den tiden du förtjänade när du hade dina eländigaste svackor. Jag lovade bara att allting skulle bli bra, att allt snart skulle allting lösa sig. Vad hände? Vad var det som fick dig att känna att du inte kunde ta mer? Att du inte kunde leva det liv du fått? Var du någonsin besviken på mig? Den usla självupptagna vännen som tog men aldrig gav? Kunde jag hindrat det som hände? Kunde du nu ha flyttat närmare mig, hade du kunnat suttit i min lägenhet med mig, och ätit hallonbåtar, dina favoriter, och skrattat, levt, hade du haft ett hjärta som slog, som pulserade?




Det är när man kollar tillbaka som det gör ondast.  
Jag kan fortfarande höra Abondon på repeat. Kan känna smaken av Absolut Vodka pear utblandat med hallon saft åka ner för halsen. Kan känna tårarna som rinner ner för kinderna, kan känna saxen hugga mot armleden gång på gång. Hur huvudet började bli tjockt och allting började sakta försvinna. Kan fortfarande komma ihåg Amandas panik när hon kom till porten, och mammas rädsla i ögonen. Kan fortfarande komma ihåg smärtan du lämnade kvar. 




Det är som jag hamnar i obalans
jag fallar men det tar aldrig stopp
jag drömmer alltid samma sak
och det blir alltid samma procedur
jag sätter mig i hörnet och ångesten
kryper fram
det är som att den känner att nu när
jag är svagast som jag behövs straffas
den suger livet ur mig sakta tömmer den
mitt hjärta
varje gång jag ställer mig upp så vacklar
jag till
som om att kraften drar mig tillbaka till
hörnet
jag har alltid velat väcka mamma men jag
ångrar mig alltid hon ska inte behöva ta del
av det här
det är som ångesten helt plötsligt blir levande
och alla dom mörka figurerna som står runt
om mig viskar dom orden jag blivit så van
vid att höra
dom onda orden jag fortfarande kan höra
det är som det är ord från bibeln och
ångesten blivit min gud.



Dom var här igår. Dom vet om att fasaden försvinner när jag är själv. Det är då dom kommer med sina ord. Jag vet inte vad dom säger, men jag vet vad dom är ute efter. Det är nu dom tar mig. Jag är säker på det. Jag vill. Jag vill att dom ska ta mig till Mikaela. Det är nu jag får träffa henne. Sålänge dom inte vet om att jag vill går jag säker, om dom får reda på att jag vill bort - dö, då kommer dom inte göra det. Dom vill att jag ska lida. Dom vill tortera mig psykiskt. Dom vill inte ge mig den lättnaden att försvinna helt. Dom vill hålla mig på en tunn lina mellan liv och död. Men snart kommer det hända, dom blir fler och fler, rösterna blir mörkare och mörkare. Snart är dom här för att hämta mig. Och jag är inte ens rädd.

Dom två översta är från 2012, och dom andra från 2010. Det värsta är att när jag läser den sista, så känner jag igen mig från hur jag mår och känner idag. Jag orkar bara inte.
Det är  när man kollar tillbaka som det gör ondast.
Jag kan fortfarande höra Backyard Babies - Abondon på repeat. Kan känna smaken Absolut Vodka pear utblandat med hallon saft åka ner för halsen. Kan känna tårarna som rinner ner för kinderna, kan känna saxen hugga mot armleden gång på gång. Hur huvudet började bli tjockt och allting började sakta försvinna. Kan fortfarande komma ihåg Amandas panik när hon kom till porten, och mammas rädsla i ögonen. Kan fortfarande komma ihåg smärtan du lämnade kvar.


RSS 2.0