Pratade nyss i telefonen med Anki. Fick mig en liten tankeställare när vi kom in på skolan. Jag vet redan nu att jag inte kommer komma iväg imorgon heller, oavsett hur tidigt jag somnar, hur motiverad jag kommer vara så tar det bara stopp. Och jag framstår som den misslyckande lilla tjejen jag är. Om jag inte klarar av en sån simpel - eller i mitt fall allt annat än simpel - sak som skolan, hur ska jag klara mig sen? Jag kommer inte kunna bo här hela mitt liv och få allt serverat. Det kommer komma en tid jag måste resa mig upp och stå på egna ben, men hur ska det gå om jag har dom svaga ben jag har nu? Dom kommer inte kunna hålla mig uppe, och precis som alla andra gånger kommer jag falla och alla som hela tiden påpekar hur usel jag är, att jag inte har någon framtid kommer stå där och säga "vad var det jag sa?" 

Jag hoppades verkligen att jag skulle klara av skolan den här gången, fick ett eget schema, en lektion per dag. Hur svårt kan det vara? Även om jag skulle klarat det, att ta studenten med mina fina vänner så hade jag inte fått något slutbetyg, och hade behövt läsa på komvux för att sen få ett slutbetyg, och jag som inte ens ville börja skolan för min skull igen, den enda anledningen var ju Amanda, Maria och Lina. Jag behöver hitta den där mototivationen jag en gång hade, jag behöver få känslan "Hey jag är bara 17 år, jag har hela livet framför mig" och känna att så bråttom har jag inte med att bestämma vad jag vill bli, var jag ska bo osv, istället för den här gnagande känslan att "oj jag kommer stå där sen utan jobb, utbildning och bostad" och precis som alla säger, även vissa vänner, så kommer jag bara ha alkoholen kvar. 

Jag har verkligen den här känslan att jag vill fixa mitt liv, men ändå så sviker jag mig själv och nu har jag haft den här livstilen i minst ett halvår där jag bara ligger hemma och sover i veckorna, festar allt jag kan på helgerna, så att det börjar kännas som det är så mitt liv ska vara. Det är klart när man har byggt upp ett liv så blir det jobbigt att sen ändra på det. Det är i festandet och sovandet som jag slipper alla bekymmer, alla olika människor som kräver så mycket utav mig, då känns det självklart att jag inte ska ändra mitt liv. 

Det är så mycket i mitt huvud. Bara jag börjar tänka på skolan så kommer verkligen allt möjligt upp, just nu är ju skolan det som kaosar mest. Nu vill jag bara vänta på att Richard ska komma tillbaka från sin semester så vi kan prata genom allt och se hur vi ska göra, för även hur mycket jag vill forsätta ha det här glida-runt-livet så vet jag även hur mycket det inte funkar längre.

Gud vad skönt det var att få ut sig lite och bara skriva, nu ska jag fortsätta kolla på scrubs och sen försöka sova.