Känsligt ämne
Det är ofta som folk frågar om jag saknar min mamma, och oftast brukar jag svara att jag inte gör det, att jag inte kunde bry mig mindre om henne. Men jag vet att om jag känner efter, om tar tag i dom känslorna jag begravt, dom känslorna jag satt lås på, så vet jag att jag kommer känna en saknad av att ha en mamma. Den är inte stor men det är såklart den finns där. Det är klart att det känns lite när hon skickar meddelanden där det står att hon saknar mig. Men jag kan inte svara, jag kan bara inte. Jag vet om att vissa anser att jag är känslokall när jag kan stänga ut henne helt. Men det är bättre såhär, jag mår bättre på något skruvat sätt. På dom här åren har jag lärt mig att bli känslokall, stänga ute alla känslor, men någongång vet jag om att dom kommer komma upp och jag kommer behöva ta tag i allt jag skjutit åt sidan. But for now, så är det såhär mitt liv ser ut, jag har byggt upp en trygghet utan föräldrar - såklart jag kan sakna den riktiga tryggheten som är så självklar att man har hos sin mamma. Men jag har klarat mig bra. Och jag kommer göra ett väldigt bra tag framåt. Och människor säger hela tiden "du har ju en pappa" ja, jag har en pappa, men av vissa anledningar som man inte kan skriva ut här så gör han mig så himla ledsen och jag kan bli så fruktansvärt sårad av honom. Men det är klart att jag älskar honom för det. Och dumma naiva jag ger honom chans på chans, och då bland alla tårar, alla mina otroligt arga utbrott så skulle jag vilja en mamma nära sommskulle kunna stoppa mina tårar, kunna hålla om mig och säga att allt kommer lösa sig. Men det är såhär det är nu. Av vissa val och handlingar jag har gjort så har jag puttat iväg henne från mig. Ingenting jag ångrar, men det är klart man undrar hur det skulle vara nu om jag inte gjort det.
Ja jag är en riktig jobbig brud som strukit över texten men hehe så äre!
Ja jag är en riktig jobbig brud som strukit över texten men hehe så äre!
Kommentarer
Trackback
