< Till bloggens startsida

Texter som finns på datorn

Det handlar om att acceptera. Att kunna acceptera det faktum att jag har ett hjärta som slår, som pulserar, jag har blod i mina vener. Ditt hjärta slutade slå, som slutade pulsera. Ditt blod åker inte genom din kropp. Din värme, din färg, din personlighet, allting är borta. Om jag skulle stå kolla på din livlösa kropp och ändå se dig? Eller skulle jag se ett skal, ett skal du hade förbrukat klart, som du var redo att lämna?  Du var klar här. Du hade gjort ditt, du kom in i mitt liv, mitt bland allt som gick fel, dök du upp. Du fick mig att känna trygghet, du delade med dig av dina ord, dina upplevelser och du fick mig att känna att jag faktiskt inte var ensam. Jag kunde hålla din hand och ingen kom åt oss då. Du delade med dig av dina sätt att hantera din ångest, din smärta, och du förklarade hur du mådde bättre efteråt. Och jag var dum nog att testa, första gången var en sax, full och eländig som jag satt jag på mitt golv intill min säng och lyssnade på Backyard Babies - Abandon på repeat och såg ingen annan väg att få ur mig all smärta. Det vart som hack, det kom inte så mycket blod som jag hade hoppats, jag vill rena mig på något sätt. Om jag blev med gammalt blod skulle jag få nytt. Bra blod, inte fyllt med all min olycklighet. All min sorg och smärta. Och där satt jag, första gången jag gjort illa mig fysiskt. Och då var du inte där. Då hade jag inte dig där att trösta mig, att få mig må bra och kunna övertyga att det var okej att känna som jag gjorde.  Det är något jag saknar mest med dig. Vad jag än gjorde fel, så fann du något positivt i det, jag vet inte hur du gjorde, men bättre mådde jag. Nu får jag tänka på att du mår bättre och att du på något sätt hjälpte mig under allt kaos. Att du satte fotspår i mitt liv som aldrig kommer suddas ut. Jag var så upptagen med mig själv och mina problem att jag aldrig la ner den tiden du förtjänade när du hade dina eländigaste svackor. Jag lovade bara att allting skulle bli bra, att allt snart skulle allting lösa sig. Vad hände? Vad var det som fick dig att känna att du inte kunde ta mer? Att du inte kunde leva det liv du fått? Var du någonsin besviken på mig? Den usla självupptagna vännen som tog men aldrig gav? Kunde jag hindrat det som hände? Kunde du nu ha flyttat närmare mig, hade du kunnat suttit i min lägenhet med mig, och ätit hallonbåtar, dina favoriter, och skrattat, levt, hade du haft ett hjärta som slog, som pulserade?




Det är när man kollar tillbaka som det gör ondast.  
Jag kan fortfarande höra Abondon på repeat. Kan känna smaken av Absolut Vodka pear utblandat med hallon saft åka ner för halsen. Kan känna tårarna som rinner ner för kinderna, kan känna saxen hugga mot armleden gång på gång. Hur huvudet började bli tjockt och allting började sakta försvinna. Kan fortfarande komma ihåg Amandas panik när hon kom till porten, och mammas rädsla i ögonen. Kan fortfarande komma ihåg smärtan du lämnade kvar. 




Det är som jag hamnar i obalans
jag fallar men det tar aldrig stopp
jag drömmer alltid samma sak
och det blir alltid samma procedur
jag sätter mig i hörnet och ångesten
kryper fram
det är som att den känner att nu när
jag är svagast som jag behövs straffas
den suger livet ur mig sakta tömmer den
mitt hjärta
varje gång jag ställer mig upp så vacklar
jag till
som om att kraften drar mig tillbaka till
hörnet
jag har alltid velat väcka mamma men jag
ångrar mig alltid hon ska inte behöva ta del
av det här
det är som ångesten helt plötsligt blir levande
och alla dom mörka figurerna som står runt
om mig viskar dom orden jag blivit så van
vid att höra
dom onda orden jag fortfarande kan höra
det är som det är ord från bibeln och
ångesten blivit min gud.



Dom var här igår. Dom vet om att fasaden försvinner när jag är själv. Det är då dom kommer med sina ord. Jag vet inte vad dom säger, men jag vet vad dom är ute efter. Det är nu dom tar mig. Jag är säker på det. Jag vill. Jag vill att dom ska ta mig till Mikaela. Det är nu jag får träffa henne. Sålänge dom inte vet om att jag vill går jag säker, om dom får reda på att jag vill bort - dö, då kommer dom inte göra det. Dom vill att jag ska lida. Dom vill tortera mig psykiskt. Dom vill inte ge mig den lättnaden att försvinna helt. Dom vill hålla mig på en tunn lina mellan liv och död. Men snart kommer det hända, dom blir fler och fler, rösterna blir mörkare och mörkare. Snart är dom här för att hämta mig. Och jag är inte ens rädd.

Dom två översta är från 2012, och dom andra från 2010. Det värsta är att när jag läser den sista, så känner jag igen mig från hur jag mår och känner idag. Jag orkar bara inte.
Det är  när man kollar tillbaka som det gör ondast.
Jag kan fortfarande höra Backyard Babies - Abondon på repeat. Kan känna smaken Absolut Vodka pear utblandat med hallon saft åka ner för halsen. Kan känna tårarna som rinner ner för kinderna, kan känna saxen hugga mot armleden gång på gång. Hur huvudet började bli tjockt och allting började sakta försvinna. Kan fortfarande komma ihåg Amandas panik när hon kom till porten, och mammas rädsla i ögonen. Kan fortfarande komma ihåg smärtan du lämnade kvar.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:

E-postadress: (publiceras ej)

Bloggadress:

Kommentar:

Kom ihåg mig?
Trackback
RSS 2.0